Recensioner

The Fisher King

Minnesanteckningar från Fisher King.

Jag såg The Fisher King för första gången när jag var femton. Av en slump hittade jag VHS-kassetten som min syster lånat av sin kompis James. Naturligtvis av James, det var ju han som försåg oss med kultur under större delen av nittiotalet. Gav oss blandband, lånade ut skivor, filmer, böcker. 
”Den här är så bra, jag tror att du kommer att gilla den.” Han gav mig aha-upplevelsen med Tori Amos Boys for Pelé.
Shit, kan musik vara det här?
Han gav mig också The Fisher King.
Jag skulle bara titta en liten stund, jag hade läxor, det var mitt på dagen och mamma gillade inte att vi tittade på tv då. Men hon var ju inte hemma och jag var tvungen att fortsätta, måste bara titta lite till, lite till.
Shit, kan film vara det här?

Klasskompisen Adam frågar mig hur många gånger jag har sett filmen. Tjugo? Femton? Tio i alla fall. Jag blir ohejdat entusiastisk när Dragan säger att vi ska se den i utbildningssyfte. Kastar mig över recensionsuppgiften. Hur länge sedan var det jag såg den nu? Kanske tjugo år sedan? Helt klart mer än femton år sedan. Men den håller nog. Den är ju så bra!

Min man, vars osvikliga oförmåga att koppla samman ett känt namn med ett känt ansikte, som ofta i desperation beskriver skådespelare i termer av: ”du vet, han med ansiktet”, lyckas ändå pricka ganska rätt när han ska beskriva The Fisher King.
”Det är väl den med han som är så rolig, fast nu är han inte rolig utan schizofren och går runt i New York och har en massa bra repliker?”
Bingo, baby.
”Åh, den är ju så bra”, säger jag, igen.
”Vad är det som är så bra med den då?” undrar min man.
Relevant fråga. Vad är det som är så bra med The Fisher King?

Jack Lucas (Jeff Bridges) är en självisk och cynisk radiopratare i New York, vars populära show går ut på att förnedra och förlöjliga andra. Samma dag som Lucas blir erbjuden att provspela för en roll i en sitcom får han reda på att en av hans trogna lyssnare har gått ut och skjutit ihjäl flera personer på en bar, för att sedan ta sitt eget liv. Dådet är tydligt inspirerat av ett samtal som skett på radion tidigare samma dag, mellan Lucas och skytten. Snabbspolning tre år framåt i tiden. Lucas är en man på dekis, fortfarande cynisk men tydligt knäckt av det som skett, utan jobb och riktning i livet. Han super och låter flickvännen Anne försörja honom. Efter en särskilt blöt kväll på stan försöker Lucas begå suicid. Handlingen avbryts av ett medborgargarde som misstar honom för uteliggare och börjar misshandla honom. Lucas räddas då av faktiska uteliggare, en liten, ruggig skara som leds av den karismatiske Parry (Robin Williams). Dagen efter vaknar Lucas upp i Parrys källarkyffe, där Parry berättar att han är en riddare utvald av Gud och att Lucas är den utvalde, som ska hjälpa Parry att hitta den heliga graalen. Lucas går därifrån övertygad om att Parry bara är en knäppskalle vilken som helst, men på vägen ut haffas han av fastighetsskötaren, som ger Lucas och oss tittare hela historien. Parry heter egentligen Henry Sagan och undervisade tidigare vid Hunter College. Han hade en flickvän som han ”var galen i”, enligt fastighetsskötaren. Flickvännen mördades i dådet som inspirerades av Lucas. Efteråt gick Sagan in i katatoni och när han vaknade upp var han Parry. Hans alterego har alltså skapats för att han inte klarar av att hantera traumat och förlusten det innebar. Lucas känner att han har en skuld till Parry, en skuld han vill betala av. Bokstavligt talat betala av: hans första försök till försoning innefattar de sjuttio dollar han har på fickan som han försöker prångla på Parry. Efter att Parry visat sig minst sagt oäven till försöket, följer Lucas med Parry under en kaosartad dag i centrala New York. De jagar efter Parrys demon, bokstavligt talat; hans inre konflikt gestaltas utåt av ”The Red Knight”, en eldsprutande röd riddare till häst, som är ute efter Parry. De räddar Scarecrow, en annan psykiskt instabil uteliggare, ur leran i Central Park. Efter att ha lämnat av honom på vad vi antar är psykakuten går de tillbaka till Central Park, där Parry lägger sig naken i gräset för att krossa moln med tankarna. De gör en del annat den här dagen också, vi ska återkomma till det. När de ligger i gräset berättar Parry myten om The Fisher King och därefter sås ett frö hos Lucas. Han får en idé om hur han ska kunna hjälpa Parry för att betala av sin upplevda skuld.

Myten om fiskarkungen sägs på Internet vara en av de arturianska legenderna. Historien har troligtvis sitt ursprung i keltisk mytologi. I legenden är The Fisher King, eller The Maimed King eller The Wounded King som han också kallas, sist i en lång rad av snubbar som har haft hand om den heliga graalen (beskriven i filmen som ”Jesus juiceglas” av karaktären Anne). Detaljen kring just fiskandet utelämnas i filmen, men det sägs att kungen tvingas sitta i en båt och fiska, medan han väntar på att en annan nobel snubbe ska dyka upp och fråga honom rätt fråga, och därmed lösa honom ut hans förtrollning. I filmen berättar Parry om en kung som är girig, har hybris, som stoppar in sin hand i elden för att därifrån dra ut den heliga graalen. Han bränner sig, graalen försvinner. Kungen börjar vittra bort, han är döende. När han ligger på sin dödsbädd kommer en narr in i slottet. Kungen ber honom om vatten och när narren sträcker fram bägaren till kungen upptäcker han att tadaaa, bägaren han håller i är den heliga graalen. ”Hur hittade du den?” frågar han narren. ”Det vet jag inte”, blir svaret. ”Jag vet bara att du var törstig.”

Myten är förstås en metafor över filmens huvudtema. Parry sitter i en båt och han behöver bli räddad för att åter bli kung i sitt eget liv. Det är Lucas som är den noble han väntar på, det är bara han som kan förse Parry med graalen, som i sin tur ska lösa Parry från hans förlust. Flickvännens liv har gått förlorat och kan inte ges åter, Parrys liv har gått förlorat och det kan ges åter; han skulle kunna ta sig tillbaka till sitt liv, till sig själv. Duon växlar mellan rollerna kung och narr, delar på dem i en symbios som vävs tätare. Någon måste räddas, någon måste rädda. Någon måste förlåta, försonas, lära sig att älska igen, älska också den han är. När jag skriver det här blir det tydligt att detta gäller för båda karaktärerna. När jag skriver det här inser jag att det är detta som är min största behållning med filmen. 

Jag är fortfarande förälskad i den förhöjda versionen av New York, filmens arena. Gilliams kameravinklar. Parrys riddarpladder. Allt med Scarecrow (Michael Jeter), men framförallt scenen när han iförd paljettklänning, utsmetat läppstift och peruk med prislappen klar sjunger en vinstserenad för Lydia (Amanda Plummer). Interaktionen mellan Parry och Lucas. Dansscenen på Times Square. Allt med Anne (Mercedes Ruehl, hon fick en Oscar för bästa kvinnliga biroll), allt med den grälla, missmatchade nittiotalsestetiken. 

Det är därför The Fisher King är så bra.
Fast vänta lite. Jag har något mellan tänderna.

Föreställ dig att den här filmen är ett restaurangbesök. Du blir serverad en hel laxsida, fet och fin och urbenad. (För att den här analogin ska fungera så måste det vara en lycklig, vild lax från en parallell verklighet där vi inte lider av överfiske och miljögifter, så vi säger att det är så. Okej? Okej.) Varje gång jag i mina ungdoms glansdagar (nåja) såg filmen så serverades jag den där härliga laxsidan. 

Men den här gången, efter att ha tittat lite noggrannare så är det inte en lax som ligger där på tallriken. Det liknar mer än aborre. Och den är full med ben.

Det andra som Parry och Lucas ägnar sig åt under den där dagen då de umgås är att förfölja Lydia, kvinnan som Parry är förälskad i. Man förstår att Parry brukar förfölja henne; han kan alla hennes vanor. Lydia porträtteras som en (bokstavligt talat) musbeige kvinna, osynlig och klumpig, som att hon inte riktigt passar in någonstans. Det är Lydia som Lucas ser som sin väg ut: bara han kan hjälpa Parry att få henne kommer han att kunna lösa sin skuld. Lucas lurar Lydia att hon vunnit ett pris i Annes videobutik och får henne på så sätt att komma dit på så sätt att komma dit. Anne är med på noterna som Lucas combatante, hon vill också att han ska lyckas så att han kan bli lycklig igen. Cue att få de två att komma samman.

”Det var en killfilm”, konstaterar Nora.

Ben mellan tänderna.

Det ÄR en killfilm.

”Stalkning är inte romantik!” vill jag skrika eftersom ingen någonsin problematiserar det i filmen. Skavet följer med, in i dansscenen som jag alltid älskat så, in i den första kyssen mellan Parry och Lydia. Flera av mina klasskompisar och vår föreläsare Jakob kommenterar detta, hur förbluffande det känns att se förföljelse presenterat som romantik.

Parry erkänner till och med att han förföljt henne. Säger att han har ett stånd lika stort som Florida, men att han inte tänker följa med henne upp. Att han älskar henne. Att han känner henne. Nu måste det väl hända något, tänker klasskompisarna som ser filmen för första gången. Nu slår hon honom på käften. Säger att han är sjuk i huvudet, att han ska dra åt helvete. Nej, hon gråter. För att hon är arg? Rädd? Chockad. Nej. Det är tårar av tacksamhet.

”Sedan blommar Lydia upp i patriarkatets blick”, säger jag när vi bryter ner filmen i undervisningssyfte.

Skojar jag. Skojar jag inte.

De två kvinnokaraktärerna framstår inte längre som så egna och självständiga som jag minns dem. Visst är Anne stark på ett sätt, uttrycksfull och passionerad, men hon vill ju ingenting annat än att ha Lucas, trots att han är en egoistisk skitstövel som mestadels utnyttjar henne. Och Lydia må dölja en del geist under sin beiga kappa, men att hon kommer ut ur sitt skal beror bara på att det är en man utanför som ser henne.

Jag gillar fortfarande scenen mellan Lydia och Anne, när Anne ska fixa Lydias naglar. Femtonåriga Susanna kunde inte få nog av den. Men den berättar inte samma sak för mig nu som då. Kanske berättar den inte så mycket för mig alls.

Ju mer vi plockar isär fisken, förlåt filmen, i skolan, så inser jag att den som genomgår den största utvecklingen i filmen inte är Lucas, utan Parry. Efter dejten med Lydia får Parry en flashback från dödsskjutningen, jagas (bokstavligt talat) av sin demon, blir misshandlad, hamnar återigen i katatoni. Lucas tror först att han har löst sin skuld, går tillbaka till jobbet, gör slut med Anne och återgår till att vara den allmänna rövhatt han var i filmens början. Efter att ha våndats en smula bestämmer han sig för att hämta det som Parry uppfattar vara den heliga graal, en minnespokal som står hemma hos en av New Yorks miljardärer. Efter att ha klätt sig i Parrys narrkläder och klättrat uppför miljardärens slottsliknande hus, lyckats Lucas stjäla graalen och ge den till Parry. Parry vaknar upp ur sin katatoni och kan för första gången närma sig sitt trauma, den person han varit och kanske kan bli igen.

”I really miss her, Jack.
Can I miss her?
Thank you.”

Lucas går visserligen tillbaka till Anne för att säga att han älskar henne, något han inte kunnat göra innan. Men hans resa känns ofullständig. Han hade behövt längre tid i den där båten.
Det är svårt att bena ur sina gamla favoriter. Kanske borde man låta bli. Och det förminskar inte vad jag kände då, försöker jag intala mig. Femtonåriga Susanna som var benhårt övertygad om att hon omöjligt gick att älska, hon måste ha funnit tröst i scenen mellan Anne och Lydia, när de pratar om att dejta, om att synas.

Lydia: ”I’ve never been through a dating period.”
Anne: ”It’s a disgusting process, you haven’t missed a thing.”

Fast nej. Det är en efterkonstruktion. Femtonåriga Susanna blev inte ett skit tröstad av det där. Däremot tändes det ett ljus inne i femtonåriga Susanna, ett ljus som lyser bortom alla laxar och abborrar i världen. Ett ljus som sken på att film kunde vara det här. Och det har inte slocknat.

av Susanna Martelin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.