Recensioner

Adaptation

Jag har hört mycket om den här filmen. Eller rättare sagt, jag har hört namnet många gånger. Men mitt undermedvetna har av någon anledning alltid slutat lyssna när någon sagt Adaptation och jag har istället tänkt på Arrival. Ni vet, den när Amy Adams kan prata med utomjordingar.

Jag har därmed lyckats pavlova mig själv till att tänka på utomjordingar varje gång jag hör Adaptation. Ni förstår ju hur besviken jag blev när vi istället fick se Nicholas Cage onanera typ 10 ggr. Innan vi sätter igång vill jag bara säga att: av alla män på hela jorden är Nicolas Cage den jag minst vill se onanera. Åtminstone topp tre.

För att ge er kontext till denna syndfulla akt handlar filmen om en manusförfattare vid namn Charles Kaufmann. Charles har fått ett uppdrag om att göra en adaption (duh) på boken Orkidétjuven. Han har fått detta uppdrag efter sin hyllade film I huvudet på John Malkovich. ”Men vänta nu”, tänker ni. ”Är inte det en film på riktigt?” Jo, det är det. Charles Kaufmann är nämligen en manusförfattare i verkliga livet. När riktiga Charles får det här uppdraget blir han stressad eftersom han vill frångå Malkovich-liknande struktur och istället göra en vacker film om blommor. Riktiga Charles börjar skriva på sitt manus och innan han vet ordet av det börjar han skriva om sig själv. Han berättar om en nervös, känslig och narcissistisk manusförfattare som fått ett uppdrag som går ut på att skriva ett manus baserat på en bok om orkidéer, och istället för att göra en film om en vacker blomma skriver han in sig själv i manuset. Vad får karaktären heta i manuset? Charles Kaufmann. Tog det ett tag innan jag började hänga med eftersom jag förväntade mig utomjordingar hela tiden? Ja.

Filmen fortsätter med att vi får följa med i hans kreativa process i det hela ända fram tills tittaren inte längre vet var manus slutar och verklighet tar vid. Hur han skriver, tänker, fastnar, och hur han tycker att sitt val om att lära sig något från Robert McKee gör honom till en svag och dålig författare. Charles får höra från Robert att voice-overs i manus är lathet för då behöver man inte framställa karaktärens inre konflikt genom sitt skrivande utan man låter karaktären själv berätta, och en författare som gör så har ingen insyn på livet. Ironiskt nog består hela Adaptation av riktiga Charles Kaufmann som berättar hur han själv tänker genom Nicolas Cage voice-overs. Kan vi bara ta en sekund här och uppskatta att Charles tog in Robert McKee för att håna sig själv i ett manus som handlar om han själv som stressad manusförfattare?

Vi får även träffa karaktären Donald Kaufmann, Charles tvillingbror och drömmare deluxe. En sån drömmare som alla hatar. Donald har blivit inspirerad av Charles och bestämmer sig för att prova på manus-yrket. Vi får följa hur Donald kommer på en löjligt intressant idé på ett så enkelt sätt, som man tror inte kommer bli något, och som mot slutet blir hyllad av alla. I min väntan på utomjordingar och sci-fi var jag helt övertygad om att Donald skulle visa sig vara en illusion skapad av Charles egen hjärna. Men det var han inte. Och precis när jag lärt mig älska honom och bli ännu en som gillar Donald mer än vad jag gillar Charles, dör han. Och med ett sista andetag säger han ”You are what you love, not what loves you” och jag fäller nästan en liten tår.

Under mina veckor här på programmet har vi pratat mycket om att hitta sin konceptuella vs. intuitiva sida som författare. Och jag har haft svårt att exemplifiera dem två begreppen men den här filmen klargjorde det en del. Charles representerar den intuitiva författaren, den som alltid är nervös, orolig, och vill skriva något som berör och använder mycket utifrån sina egna känslor. När Charles ska skriva en karaktär måste han reda ut vem karaktären är först och hur den skulle agera på ett trovärdigt sätt. Det gör skrivandet berörande men det är svårare att knyta ihop säcken mellan karaktär och handling. Donald däremot skriver mer konceptuellt. Han skriver om vad han tror den stora massan skulle gilla. Han fokuserar mer på handlingen i sig, med spännande inslag och tvister. Han blir duktig på att knyta ihop handlingen eftersom struktur är viktigt, men karaktärerna blir förutsägbara.

Okej, så vi vet nu slutet av filmen. Donald är död, Charles sitter bredvid honom och gråter och är jobbig. Hur har de hamnat i den här situationen? Fyra ord: Meryl Streep on drugs.

Orkidétjuven, som Charles ska adaptera, är också en verklig bok som är skriven av Susan Orlean (porträtteras här av Meryl Streep). Boken handlar om den fördärvade tjuven LaRoche vars plan är att stjäla, klona och sälja den fridlysta spökorkidéen. Här slutar bokens liknelser med verkligheten. Den riktiga Susan är bara ett offer av Charles meta-kreativitet. Men filmens Susan blir besatt av den dekadenta LaRoche, och i snåriga tillbakablickar får man följa henne följa honom. Och bland många frågor som växer fram är ”Hur känns det att vara så passionerad inför något?” en som Susan inte kan släppa. Varför är så många besatta av blomman? Blomman är droger. Det går att utvinna ett olagligt grönt mjöl från denna orkidé som ger en euforisk känsla där du är hög på livet och inbillar dig att du följer ditt begär – något Susan anser vara nyckeln till frihet, och ger oss: Meryl Streep on drugs. Hon vill hitta något, vad som helst, som får henne att känna något. Ge henne en värld där hon slipper sin make och falska vänner. En värld hon skulle göra allt för att få ha kvar. Och vem står i vägen? Charles och Donald.

Hursomhelst, Charles blir mer och mer neurotisk, nästan jobbig att titta på. Så fort en kvinna pratar med honom fantiserar han om henne. Så fort Donald säger något blir han irriterad. Och så fort en voice-over hörs är det fullt av självhat och offerkoftor. I diskussion med Robert McKee bestämmer Charles sig för att träffa sin karaktär, Susan. Donald och Charles ger sig ut på jakt efter henne och ramlar över hennes otrohetsaffär med LaRoche, drogerna och ett växthus med spökorkidéer. Susans hjärna kokar över och hon bestämmer sig för att båda måste dö.

Det är en intressant film på så sätt att man som publik får vara med mitt under ångesten, komplexiteten och utmaningarna av en kreativ process. Vilket jag antar kan vara filmens tema på något sätt. Den förvirrande processen av att försöka sig på något man inte provat tidigare och våga förändra sig. Man ser det i både Susans växling från att leva i trygghet till att följa begär – men även i hur Charles för första gången provar sig på en adaption där han skriver in sig själv i manuset. Kan vi kalla Charles självupptagen för att ha sjunkit ner helt i metakonceptet för att med sig själv i bokens adaptation? Ja, det kan vi. Men som aspirerande manusförfattare väljer jag att se det som att han slutade kämpa emot utmaningarna med hans kreativa process och istället använda den till sin fördel. Och det faktum att han lyckades skriva in en bror, som inte ens finns, som medförfattare i det riktiga manuset är något underhållande i särklass.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är en sevärd film.
Det hade inte skadat med några utomjordingar dock.

av Hiba Fawaz


Film: Adaptation (adapterad på bok av Susan Orlean)
Manusförfattare: Charles Kaufmann och Donald Kaufmann
Regi: Spike Jonze

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.