Recensioner

Capote

Filmen Capote är en berättelse om Truman Capote. En författare som i jakten på sin nästa fascinerande story får en personlig relation till sitt intervjuobjekt, en av gärningsmännen till ett brutalt mord på en familj. För mig handlar filmen om dilemmat i att behöva välja mellan relation och framgång. Medan världen inte tycks kunna få nog av Capotes porträtt av ”den iskalla mördaren” växer samtidigt hans privata relation med den dödsdömde Perry. Vem är Perry för honom? En vän eller ett intervjuobjekt för hans nästa storsäljare? Capote hävdar upprepade gånger att han inte ens vet själv.

”Jack says I’m using Perry, but he also thinks I fell in love with him when I was in Kansas. How both of those things can be true is beyond me.” – Truman Capote i filmen Capote.

Valet mellan relation och framgång tycks vara ett återkommande dilemma för Truman Capote och det tar sig olika uttryck under filmens gång. Ett exempel är när hans bästa vän Harper Lee röner stora framgångar med sin bok ”To kill a mockingbird” och Truman förhåller sig till dessa mer som en konkurrent än en vän. 

En annan spegling av detta sker genom karaktären Alvin Dewey, en polis i Kansas (där mordet skedde) som dessutom var nära vän till pappan i den mördade familjen. Dewey har alltså en personlig agenda som får honom att kämpa för att gärningsmännen straffas till varje pris, även när det innebär att de fråntas sin rätt att bli så rättvist prövade som möjligt. Polismannen Dewey väljer alltså relation före profession och han fungerar vid flera tillfällen som Capotes antagonist. Detta då projektet Dewey driver står i direkt motsättning till Capotes vilket ju går ut på att världen ska få större förståelse för Perry. Det innebär också, per automatik, att Capote gör allt i sin makt för att Perry ska få mer tid i livet. Mycket riktigt skjuts det planerade dödsstraffet bara längre fram i tiden och till slut har det gått tre år sedan dådet skedde. När Capote når framgång med Perry, både i att hålla honom vid liv och i att komma honom nära, blir Alvin Dewey en påminnelse om hur Capotes prioriteringar går ut över andras längtan att kunna ge sina kära rättvisa. Dessutom har Capote sedan tidigare fått en fin och personlig relation med polismannen, hans fru och deras barn. Även detta blir ett uttryck för temat. Ska Capote prioritera sin nyfunne vän Dewey och hans familj eller att hålla Perry vid liv för sin gripande storys skull? Kanske även för sin nyfunne vän Perrys skull? Det handlar, till stor del, alltså även om vad som är moraliskt rätt. Vems förtroende får man inte svika? Min upplevelse är att det ofta tycks vara synonymt med journalism att vilja hitta och skapa förståelse för det där nyanserade, unika perspektivet men när blir det rent oetiskt?

Det finns många faktorer som får Capote att tvivla på sina intentioner, där Deweys personliga koppling till de mördade är en. En annan är, som tidigare nämnt, världen och förläggaren som är hungriga på en skräckinjagande skildring av ett monster från verkligheten. ”Åk nu till fängelset och se till att få det du behöver för att skriva klart boken, så kan vi fira sen”. Detta säger Capotes chef, på ett ungefär, helt oförstående för vad arbetet i själva verket inneburit för vår protagonist.

En ytterligare faktor som existerar och drar i Capote är hans pojkvän sedan många år tillbaka, Jack. Jack representerar den vardagliga relationen, inte längre särskilt spännande men å andra sidan väldigt trygg. Jack försöker upprepade gånger få Capote att ta sitt arbete för vad det faktiskt är; ett arbete. Jack blir också en påminnelse om hur Capote ständigt väljer det spännande och otillgängliga (Perry) före det verkliga livet, det han faktiskt har. Här tycker jag mig se ytterligare ett återkommande tema i form av ”drömmen om bilden”. 

Ett exempel på ”drömmen om bilden” är hur Capote redan från filmens start pratar om hur han skulle vilja framställas om hans liv blev film. Ett annat är när Capote och Harper Lee åker tåg och Capote betalat en konduktör för att prisa hans böcker inför Harper. Vi ser även gärningsmannen Perry måla konstant och det blir till fantastiskt vackra porträtt, skönhet i misären. Det mest tydliga av exempel är dock nog ändå hur Perry, från det att han gör entré, skildras som otroligt vacker, med stora, mystiska och sorgsna ögon. Lite så förblir också mitt intryck av Perry hela vägen fram till filmens slut. Capote däremot tycks dock bara bli mer och mer fascinerad av honom och försöker hävda att det beror på Perrys mångfacetterade person. Samtidigt är det just Perry och inte de båda gärningsmännen generellt som intresserar Capote och jag undrar om de vackra, sorgsna ögonen är en faktor som spelar in här. När Capote på telefon, helt i extas, försöker beskriva Perrys storhet för sin bästa vän Harper Lee är hon ganska oförstående men låter ändå sin vän få mala på. Det liknar hur en nyförälskad person försöker deklarera hur extraordinär dennes kärlekssubjekt är och samtidigt besitter total oförmåga att kunna se på personen med nyktra ögon. Handlar berättelsen alltså även om hur lätt det är att bli förförd av bilden? Det är kring denna fråga jag känner att det bränner till för mig, på riktigt. Vi får inte veta jättemycket om Perry som gör honom till en verklig, vardaglig person. Han förblir en projektionsyta för något mer spännande än den mindre gåtfulla verkligheten. Att Capote är svag för bilden är ju också sen gammalt då det etableras tidigt. Redan i sitt första möte med polis Alvin Dewey förklarar han hur han fascineras av övriga invånares rädsla inför de, dittills okända, tänkbara monster som utfört massmordet. 

”They have no idea who the killer is. But it doesn’t matter who the killer is — what matters is who the townspeople imagine the killer is. That’s what I want to write about.” 

Dewey å andra sidan är snabb med att avfärda det som skulle kunna tänkas vara spännande med illusionen. Verkligheten, att sanningen uppdagas och att rättvisa skipas är enligt honom långt mycket viktigare än bilden är spännande. 

Capote däremot vill upprätthålla bilden av Perry som en fantastisk person, även när Perrys egen syster varnar Capote för att låta sig förföras av hennes brors trollbindande utstrålning. Capote är återigen ett uttryck för en förälskad person, besatt av den romantiska bilden men ovillig att låta personen få bli hel och verklig. Att välja att se alla Perrys sidor skulle i detta fall trots allt också innebära att behöva erkänna att ens kärlek är en mördare. Då är det kanske förståeligt att vilja hålla fast i en mer romantisk illusion om en person. Att fortsätta degradera personen till att bara vara just det, en romantisk illusion. 

Samtidigt är det ju också just detta som verkar trigga Capotes oerhörda förståelse för Perry. En annan karaktär som ständigt tycks ha blivit degraderad till en illusion är nämligen Capote själv. Hans pojkvän Jack nämner bland annat hur han flyttade till New York då han visste att det enbart var där som han skulle kunna hitta ”någon som Capote”. Harper Lee, bästa vännen, hävdar också hur hon som barn länge inte visste vad en homosexuell person var men hur hon direkt när hon såg Capote var säker på att han var definitionen av en. Capote är på många sätt väldigt mycket av en persona och han spelar gärna den rollen dessutom, verkar det som. Hans persona ger honom status, skratt och får andra outsiders att känna förtroende för honom. Den får samtidigt främlingar att titta snett och att agera undvikande. Den leder också till att Harper Lee fäller ytterligare en brännande kommentar när hon säger att Capotes maskulina, och mer straight-passing, pojkvän Jack ibland är vad hon gillar bäst med sin vän Truman Capote. 

Romanen som inspirerade till filmen om hur romanen kom till …

I Capote finns en stark inre längtan att bli sedd som något mer och det speglas bland annat genom den empati han känner för Perry. Perry, som allmänheten titulerat som kallblodig mördare. Capote ser honom inte som enbart det, för han vet hur det är att hamna i ett fack. Dock i sin jakt på att göra Perry fri från sin tillskrivna roll förblir han omedveten om hur han egentligen bara tillskriver Perry och sig själv nya, snäva roller. Perry får rollen som ett otillgängligt mysterium och Capote får vara hans naiva, förälskade fan, vars chanser att bli lycklig i verkligheten bara minskar för varje dag som kärleken stiger. När Capote blir medveten om hur naiv han blivit måste han snabbt återgå till rollen som granskande, respekterad journalist. En person som inte är emotionellt och sorgligt insyltad i en otillgänglig man. För det tycks vara omöjligt att få lov att vara bägge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.