Krönikor

Från ax till limpa

En sak som jag blivit mer uppmärksam på sedan jag startade den här utbildningen är idéprocessen. Vägen man vandrar från det att idéen först uppstår, till slutlig produkt. Start- och slutpunkten för en idé är aldrig densamma, åtminstone inte för mig. Det liksom börjar som ett frö, men slutar som en planta. Den idé som jag valt som slutprojekt är ett exempel på det.

Idéen kom till mig redan under det första blocket av utbildningen. Vi hade haft två dagars improvisationsteater med Tobias Rosén från Improverket. En av övningarna vi gjorde under dessa dagar var att ”bygga rum” genom att representera olika objekt. En efter en möblerade vi ett mentalt rum som från början var tomt. ”Jag är den vita tapeten med gula rosor på väggen”, ”jag är matsalsbordet som står mitt i rummet”, ”jag är den orörda prinsesstårtan på bordet” och så vidare, tills vi hade målat upp en bild av ett rum som plötsligt kändes levande. Vi gjorde om övningen flera gånger, skapade fler rum, men det var något med just det där rummet som tilltalade mig. Kalasrummet. En orörd tårta, omkullkastade stolar och en hög med oöppnade presenter. Det fanns en story där, jag visste bara inte vilken.

Det där rummet hängde kvar hos mig, och när vi någon vecka senare fick i uppgift att skriva fem loglines, och utveckla en av dem till ett synopsis, fick jag en chans att återvända dit. Loglinen var den här:

Eva-Britt är en självständig kvinna som alltid klarat sig själv och varken behöver, eller vill ha, en man. Men det hindrar inte en man från att vilja ha, och behöva, henne. Eva-Britt smider ondskefulla planer för att bli av med sin beundrare, samtidigt som en röst vaknar inom henne och viskar: är det verkligen så dåligt med tvåsamhet?”

Jag lade ingen tid på loglinesen, utan skrev ned det första jag kom att tänka på. Just den här loglinen var en komedi, trodde jag, men blev något annat. För, när jag sedan skulle utveckla den till ett synopsis klev jag in i det där rummet igen, och idéen tog plötsligt en mörk vändning. Det var inte längre en komisk kärlekshistoria, det var en livshistoria full av tragik och hemligheter. Jag såg framför mig en film som började i det där rummet, med omkullkastade stolar och en orörd prinsesstårta. En livslång hemlighet som precis hade avslöjats, och fått dödliga konsekvenser. En story som färdades från nutid till dåtid, och under tiden besvarade den stora frågan: vad var det egentligen för hemlighet som Eva-Britt burit på hela livet?

För varje block och skrivuppgift har idéen växt och utvecklats. I dag är den ganska långt ifrån den där första oskyldiga, och helt ogenomtänkta, loglinen. Det där lilla, lilla, fröet har växt och frodats i ett läsår, och jag betvivlar inte att det kommer att växa ytterligare innan deadline.  

Kanske skall jag börja kalla mig trädgårdsmästare, istället för manusförfattare?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.