Krönikor

En oväntad insikt

Jag har varit aktiv inom den fria konsten i över tio år. En av de mest grundläggande ”uppgifterna” man har som kontemporär  konstnär är att bryta med konventioner, vrida och vända på de mest grundläggande principer för att utmana både sig själv och betraktaren. I många fall finner man själva värdet i normbrytningen, snarare än det estetiska värdet i resultatet. Jag har haft mina egna filosofiska duster med den här attityden, men har ändå landat i någon abstrakt inställning av att det konstnärliga arbetet handlar om att hitta metoden för att renodla och på effektivast sätt hitta vägen till individens egna unika uttryck.

Inte undra på då att vår kurs i berättarteknik och historiestruktur försätter mig i en kognitiv dissonans jag helst inte vill förlika mig med. Att jag måste acceptera att inte bara mina, utan alla, berättelser ska struktureras efter ett rigoröst schema som måste följas för att rimma med allt från vad industri förväntar sig till vad konsumenter finner engagerande, rimmar inte med filosofin om ett grundläggande värde i normbrytning.

Så vad ska jag göra? Hur ska jag få dessa två motsägande filosofier att fungera samtidigt? Går det ens? 

Som konstnär möter man alla typer av motstånd som man måste lära sig att navigera. Allt från ren nonchalans från människor helt ointresserade av konst men som ändå finner det rimligt att avgöra vad som är konst och inte, till de som går så långt att de tycker att man sviker sitt ansvar som formbar arbetskraft åt marknadsekonomin, och allt där i mellan. Man utvecklar en slags reflexmässig motreaktion till vad någon säger att man ”borde” göra. 

Då är det värsta som kan hända att man upptäcker att någon har absolut rätt i det dom säger. Det är vad som har hänt i min utforskning av berättarteknik. Fan också.

Ju mer jag försökte att motbevisa min annalkande insikt om vikten av struktur, ju större växte sig min kreativa kris. Tillslut fick jag välja mellan att stålsätta mig och hänge mig en antiintellektuell inställning (läs idiotisk) eller ge efter för vad jag började förstå var sant: att alla konstformer inte har samma ”uppgift” och har olika platser i människors liv. Och det kanske till och med är bra att det är så.

När jag accepterade detta insåg jag att kursen hade gjort för mig vad jag tycker att den fria konsten ska göra för andra. Den utmanade mina normer och försatte mig i en kris som tillslut breddade min förståelse av världen och stärkte min kreativa förmåga.

Där ser man.  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.