Krönikor

Smart eller osmart?

Igår lossnade den viktigaste knappen på min mobil. Ja, du läste rätt, knappen. Försök att minnas tiden före touchscreens, då var det vanligt att mobilerna hade en knapp som var lite extra stor och innehöll flera funktioner. Nu har alltså den knappen lossnat. Skoluppgifterna hopar sig och jag har inte tiiiiid att förhålla mig till en trasig mobil, eller att återigen ta ställning i den stora frågan: Ska jag ge upp och skaffa en smartphone?

Plötsligt hörs ett ”Klick”, ett sms.

”Görs?” skriver min lillebror. Han inleder alltså en chatt. Djävulens påfund enligt mig som inte kan se både meddelandet jag skickat och det jag mottagit i samma fönster. Det blir ett jävla hattande mellan ”inkorgen” och ”skickade meddelanden” för att veta vad den andra egentligen svarar på och vice versa. Nu dessutom utan mobilens viktigaste knapp.

Jag försöker uppmana min bror, ”Smsa som att det var 2004”. Uppmaningen kräver dessvärre ett extra meddelande, för att instruera om hur man faktiskt skickade sms 2004. På den tiden skötte våra munnar ofta det viktigaste snacket, det som behövde kompletteras skrev man i ett sms där man utnyttjade exakt alla tecken som fick användas, eftersom varje meddelande kostade en och femtio.

Ibland zoomar jag ut och tänker på oss människor. Miljarder stycken kött och blod som vandrar runt på ett klot i universum. Min slutsats är nog att vi borde göra det här på ett annat sätt. Men historien har haft sin gång och nu står vi här med alla dessa komplicerade, komplexa samhällssystem, trender och detaljer. Många i Sverige tycker nog nu för tiden att det känns både tryggt och normalt att titta på en skärm oftare än vad vi möter en annan människas blick. Det känns enklare att få ett textmeddelande än att höra någons röst uttala samma ord. Och ibland blir jag meddragen, hur mycket jag än kämpar emot. Krafterna är starka, men då dyker fröken Motvals upp i mig och sätter hårt mot hårt. Hon är enorm! Principiellt arg, bland annat på att vi i Sverige ska behöva köpa en dyr pryl för att kunna betala tågbiljett, parkeringsbiljett, bussbiljett, offentlig toa-biljett, inträde hit, inträde dit med mera. Och samma pryl som är nästintill nödvändig för att kunna ta del av vissa samhällsfunktioner, används parallellt av företag för att övervaka våra intressen och val och omärkbart få oss att konsumera mer. Att vi normaliseras in i att ständigt vara övervakade både av myndigheter och företag gör mig rädd. ”Men det gör väl inget bara man har rent mjöl i påsen” är ofta en replik man kan få när denna rädsla uttrycks. Men vad gör man om man anses ha smuts i sitt mjöl redan från födseln. Eller när rent mjöl plötsligt anses vara smutsigt för att samhällstrender förändras eller ett maktskifte sker?

All friktion som uppstår i min vardag när jag inte har den där prylen gör mig så arg att jag kanske skulle bli mindre arg av att bara ge upp och skaffa en. Jag känner en frustration av att mina sammanhang springer ifrån mig, som att jag hamnar på efterkälken när jag inte vet nåt om nån app som är bra, smart, rolig eller underlättar livet. Om inte mina manus bara ska handla om saker som pågick före 2009  kan det ju vara bra att hänga med lite. Flera generationer har redan växt upp med en skärm framför nyllet, and more to come.  Och då menar jag nittiotalisterna och så vidare, inte dom som suttit och spelat bingo framför text-tv på åttiotalet.

Identitetskrisen slår till, vem är jag egentligen? Många i min närhet kallar mig redan foliehatt, men tråkigt nog känner jag inte att jag hundra procent passar in där heller. Min ”rörelse” består nämligen främst av folk som tror att 5G-master sprider Covid-19 och att jorden är platt. Men om jag å andra sidan skaffar en smartphone fast jag inte vill, då kommer jag alltid att känna mig ägd och arg. Konstigt att något så litet kan bli symboliskt för så mycket. Nu låter det kanske som att det här är allt jag funderar på i mitt liv, vilket inte är sant. Det finns mycket annat att höja på ögonbrynen över. Till exempel att Danmark idag ska tömma avloppsvatten i Öresund motsvarande volymen av 500 simbassänger. Men det är ju en annan fråga.

Så hur gör jag nu med det här knappen? Mycket talar för att jag kommer att limma fast den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.