Krönikor

To be Frank

“När det dyker upp en apa i Franks trädgård blir den genast familjens bästa vän. Det visar sig att Monky är en speciell apa med ett stort uppdrag.” 

Så beskrivs Anders Weidemanns långfilm Monky (2017). I början av höstterminen 2019 identifierade jag mig med apan. Jag hade axlat utmaningen att lära mig berätta, för att andra ska få chans att processa känslor genom det jag skriver. Men mitt misstag var att tro att lärandet skulle ske i kronologisk ordning. 

Första året på manusutbildningen var indelat i olika block, med en naturligt ökande komplexitetsgrad. Innan jag började utbildning visste jag ju med mig att jag kände till de viktigaste bitarna av ämnet. Nu flög vi genom kurserna: Grundbegrepp – Studerat. Karaktärsutveckling – Uppfattat. Långfilmsdramaturgi – Easy peasy. Genreskrivande, femaktsstruktur och adaptation – Check, check och check. Vi brände igenom blocken och redan vid det första så kom den annalkande insikten: Det jag trodde att jag visste, hade jag egentligen inte en susning om. Som en klassisk vändpunkt fick jag omvärdera min uppfattning av hur allt egentligen stod till. 

I Monky bearbetar elvaårige Frank sin lillasyster Sagas bortgång genom att ta hand om den gibbonapa han upptäcker i sin trädgård. Han är säker på att det är en reinkarnerad Saga som besökt dem. Jag omvärderade min självbild och insåg att jag snarare var Frank. Utbildningen var apan. 

Utbildningen fungerade likt en påminnelse om att även de mest simpla beståndsdelar är oerhört komplicerade när en väl väljer att försöka förstå sig på dem. Det här året fick mig att uppleva att en utbildning inom författande egentligen är raka motsatsen till linjär. Trots att utbildningen strukturerats i kronologisk ordning så är min förståelse för ämnet en himla röra. 

Ju mer jag verkligen försökt förstå hur berättarkomponenterna fyller en funktion och varför det är så, så blir det tydligare att inlärningsprocessen är icke-kronologisk. Jag har varit tvungen att hoppa fram och tillbaka mellan olika delmoment för att ju mer jag skriver på mina projekt, desto mer upptäcker jag det jag inte förstår mig på. Tur som det är så har vi ombetts utveckla ett större projekt, en limited series i mitt fall, under årets gång, och om jag inte hade haft det seglet med mig så hade jag förvillats i stormen. Jag lärde mig vikten av en bra början och ett bättre slut, för att kunna förlita mig på resan. 

Jag funderar kring mina förväntningar på utbildningen… För att vara frank så visste jag faktiskt inte så mycket som jag trodde när jag började på den. Jag har accepterat att min förståelse för manusförfattande inte sker i linje med vår kronologiskt strukturerade kurs, utan att inlärningen är en berättelse som är huller om buller. En får försöka förstå sig på sin egna säsongsbåge trots att avsnitten inte har någon definitiv ordning – du tvingas till att välja helt själv. En måste hoppas på att det finns en underliggande struktur trots upplägget. Det är såklart svårare att tro på när när de flesta berättelser vi serveras sker i en kronologisk ordning. 

Jag fantiserar om när mitt nästa möte med en ny Monky ska ske och lyssnar på Jakob Åsells podcast i Hollywood med Weidemann själv. Han berättar, som första svenska showrunnern i USA, om sin nya pusseldeckare till serie Interrogation. Du ser första avsnittet först, sen får du välja fritt bland de åtta nästa, för att sedan avsluta med finalavsnittet. En förhoppningsvis bra början och förhoppningsvis ett ännu bättre slut som är värd resans otrygga icke-linjära berättarteknik. 

Det hade kanske hjälpt mot osäkerheten som uppstår av att försöka förstå sig på manusförfattande med att börja den här utbildningen med Weidemanns serie snarare än hans film. Min stress inför det osäkra har under årets gång släppt. Jag identifierar mig återigen med Monky och har återigen det himla kul uppdraget att försöka förstå mig på berättandet, grävandes djupare och djupare för varje gång jag hoppar mellan dess olika delar. 

Men än har jag inte riktigt förstått varför vi i Sverige inte har fått se Interrogation. Det måste finnas en god anledning att den undanhålls oss. Jag får försöka tro på att seriens resa till Sverige når sitt slut snart, och förhoppningsvis hinner förbereda nästa årskull av studenter innan de anländer. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.