Recensioner

Afrikas drottning

När jag växte upp på fanns det två tevekanaler. De var fulla av dolda skatter, och vi såg dem alla: Ingmar Stenmarks lopp, konståknings-VM, familjeprogram som ”God morgon Sverige,” och ”Nöjesmassakern.

Mest av allt älskade jag de gamla filmerna från Hollywood. Greta Garbo, Ingrid Bergman, Vivien Leigh och Marilyn Monroe var hjältarna i min värld. Jag levde mig in i deras dramatiska filmöden och satt som förtrollad. Mormor svarade snällt på mina frågor, och jag läste biografier om dem. Så kom det sig att jag såg ”Afrikas drottning” i regi av John Huston redan som trettonåring. Jag läste också romanen av C.S. Forester som filmen är baserad på.

”Afrikas drottning” spelades in 1951, och är ett barn av sin tid. Formatet är matinéfilm; här finns kärlek, här finns action (för dåtidens publik), här finns äventyr, krig, fosterlandskärlek och passion.

Katharine Hepburn spelar Rose Sayer, en engelsk missionär som tillsammans med sin bror försöker omvända den svarta befolkningen i en by i belgiska Kongo. Året är 1914, och tyskarna håller på att invadera landet. En dag dyker en tysk trupp upp på missionsstationen. De tar de svarta som slavar och bränner husen. Missionärernas liv skonas. Rose bror dör i sviterna av attacken, och hon räddas av den sorglöse Charlie Alnutt (Humphrey Bogart). Charlie bor på sin båt ,”Afrikas drottning”, och försörjer sig genom att dela ut post i provinsen.

Charlie erbjuder generöst Rose att följa med honom och bo på båten. Hon är dock fast besluten att göra sin plikt i kriget, och kanske även mot Gud. Rose övertalar den motvillige Charlie att försöka torpedera det tyska ångfartyget ”Louisiana”. För att komma till fartyget måste de färdas längs med dödliga forsar och ta sig förbi det tyska fortet Shona.

Filmen utspelar sig i Afrikas djungel och miljön var troligtvis väldigt exotisk för femtiotalets publik. Forsande floder, moskiter, närbilder på vilda djur och växter såg man inte varje dag. ”Afrikas drottning” är inte bara namnet på filmen, utan också namnet på en vacker blå lilja, som symboliserar närhet och kärlek. Bilder på den dyker upp i filmen upprepade gånger.

Kärlek är också ett av filmens stora teman. Den pryda och väldigt civiliserade Rose och den loje livsnjutaren Charlie har inte mycket gemensamt och hyser en instinktiv antipati mot varandra. När de tvingas ihop på ångbåten och fokuserar på ett gemensamt mål, kommer de nära varandra och inleder en relation. Rose förvandlas till en avslappnad, sexuell varelse som njuter av resan och Charlie börjar raka sig och slutar dricka.

Ett annat tema är plikten mot fosterlandet, som verkar sammanfalla med plikten mot Gud. Filmen drivs framåt av att paret ska spränga ett fientligt fartyg och göra en insats i kriget. För en svensk publik idag är det svårt att förstå deras motiv och agerande. När ”Afrikas drottning” spelades in, hade dock andra världskriget precis avslutats och kriget var väldigt närvarande i människors medvetanden. Frågan om att göra sin plikt för sitt land var brännande het, och stora delar av publiken kunde relatera till Gud och att utföra Guds vilja på jorden.

Afrikas drottning är en otroligt charmerande gammal film. Vi får njuta av Katherine Hepburn och Humphrey Bogarts fenomenala rolltolkningar (båda blev nominerade till en Oscar och den senare vann en Oscar för sin roll som Charlie Alnutt.) Tiden i filmen går långsamt, vilket jag personligen

tycker är en skön kontrast till dagens snabba klipp. Det händer inte jättemycket. Karaktärerna befinner sig på en båt som åker längs med samma flod större delen av filmen. Rose och Charlie hittar varandra förhållandevis snabbt och sedan får vi se hur de hanterar faror som tyskar, vattenfall, vilda djur och sjukdom.

Eftersom ”Afrikas drottning” till så stor del handlar om att göra sin plikt för sitt land och att det ger mening åt livet, håller den inte riktigt för en publik idag. Inte i vår kultur i alla fall. Spännande blir filmen inte, även om den förmodligen var det på femtiotalet. Kvar finns lysande skådespel, floden som flyter fram, ångbåten och mötet mellan två personer som nästan alkemistiskt smälter ihop. I vårt kollektiva medvetande kommer Katharine Hepburn och Humphrey Bogart alltid att färdas i sin ångbåt, på sin tidlösa flod på väg mot ett avlägset mål. Och vad kan man mer önska av en klassiker?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.