Studerande MF20 Vilka vi är

Ida Mikko

Den här texten är inte jag. Men vi kan vara överens om att du nu läser en text skriven av mig, som andra valt att kalla Ida Mikko. Trots att jag aldrig själv kallat mig just skrivande så är det ju förutsättningen för att du ska kunna läsa detta. Prestigen i att kalla sig skrivande är något som jag vänt mig emot, så du får läsa det som om att jag ser mig själv som prestigelös trots en inledning som denna. 

Ja, jag skriver, men det är oftast resultatet av att jag konstant hittar på lekar, udda scenarion, knäppa ordlekar och konstiga skämt. Jag kan helt enkelt inte låta bli att berätta, fånga saker med ord och förmedla det vidare på massa olika sätt. Jag studerade film, drömde om att bli regissör. Jag åkte utomlands, spenderade tiden som flanör och stadsskildrare. Åter i Sverige använde jag det talade ordet och ljudet, som journalist på Sveriges Radio. Men ett utrymme på en och en halv minut räcker sällan till att berätta de historierna jag hittade.

På min vägg hänger en tavla, eller ja, snarare en illustration som beskriver mig som berättare. Konturerna är tydliga av den gård som vilar i bakgrunden. Tydlig och fast. Men det som fått detaljerna är den buske som står framför ladan. Inte för att den bara står där och är vacker – utan för att det blåser i den. 

Jag vill fånga när det blåser, när det händer – det som känns. Kan tilläggas att illustratören (som inte vill kalla sig konstnär) använde blåskanoner för att få busken att röra sig. Likväl är rörelsen att betrakta som äkta och den svart-vit-grå illusionen sann, en vind som sätter ett ting i rörelse, och en buske som rör sig som en buske gör oavsett orsaken. 

Detaljerna som jag vill blåsa liv i är gestaltningen av Norrbotten, porträtteringen av kvinnor och djupdyka i det mänskliga psykets alla sidor. Eller varför inte bara försöka få vara en kvinnlig Martin Scorsese med humor.  

Den här texten är inte jag, men den är en handling mellan dig och mig – för oss båda att kunna konstatera att jag är en skrivande person, och som i denna inramning valt att använda ord för att berätta en bild av mig som känns sann. Således är också min ambition som manusförfattare att fortsätta berätta med ord lagda i en ordning som kan fånga en känsla, en sanning, en detalj och föra den vidare till dig eller någon annan i din närhet. 
(Oroa dig inte, jag tycker också att texten ovan känns pretentiös)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.