Krönikor

Stoff

Den 21 mars 2020 skickas en ovanlig insändare till DN, i vilken ett Göteborg i början av pandemin de flesta tror kommer vara över till hösten skildras och där tonen är sällsamt skönlitterär för sitt sammanhang.

Samma text landar några veckor senare hos manusförfattaren och en av Yrkeshögskolans huvudlärare Dragan Mitic, genom en av många ansökningar för höstens intag till skolans manusförfattarutbildning. Coronakrisen hotar min generations framtid, lyder titeln. Signaturen är Julia Sigurdhsson.

Hon skriver om sin första tid i Göteborg, som började med en egen lägenhet och ett jobb på vad som, i branschen, anses vara ett av stadens bästa caféer – tiden som slutade fem dagar före hon skriver texten, när företagets försäljning rasat med femtio procent på en helg och hon, tillsammans med ett tjugotal andra, sägs upp.

I juni antas hon till Yrkeshögskolans manusförfattarutbildning. Ändå dröjer det tills bara två veckor före terminsstart innan hon bestämmer sig för att faktiskt tacka ja. Det är ett beslut hon, i november, märker vara rätt, när utbildningens andra block avslutas och hon just färdigställt sitt första manus.

Papillon, som formas under de veckor studenterna på manusförfattarutbildningen fått lära sig underhålla sin kreativitet, arbeta fram processer och utveckla idéer genom det läraren kallar stoff – en berättelses första beståndsdel – sporras fram genom klasskamraten Martinas Alrikssons text från övningen där studenterna medvetet fått gå vilse, i syfte att få dem att finna nya tankegångar och inte fastna i gamla spår, får bra kritik och belyser både brister och styrkor hos Julia som författare. Dessutom lyckas hon få ett deltidsjobb vid sidan av sina studier.

Några veckor senare, den åttonde december, håller journalisten Maria Hansson Botin från Sveriges Radio sin första föreläsning, när utbildningens tredje block tar fart. Hon berättar skarpt och engagerat om research, talar om vikten av att förvalta en annan människas berättelse väl och reser frågan, som klassen känner igen från nästan alla föreläsare de än så länge haft: varför skriver du just det här?

Dagen efter möter klassen Uppdrag Gransknings Johan Frisk, och får uppgiften att skapa en fiktiv karaktär från en verklig människas bakgrund, för att skapa en karaktär så trovärdig karaktär som möjligt. Researchen ska studenterna själva göra, genom metoder som tar Julia till ett samtal med handläggare på Skatteverket och senare ner bland betyg och allmänna dokument i Lunds Stadsarkiv.

Samtidigt lägger en barndomsvän upp i sociala medier att företaget hon arbetat för sedan tre år tillbaka gått omkull, till följd av pandemin. […] jag blir arbetslös och det känns tomt.

Julia skriver till vännen.
Ha respekt för verkliga människors berättelser!, lyder en anteckning från Maria Hansson Botins föreläsning på datorn framför henne. Intressera dig för vad de har att berätta!

Sakta kryper sig även signaturen Lars kommentar i DN på, den av en van läsare, kanske skribent, som trots sin kommentar ”Det föds bara en Strindberg per sekel” också kommenterade på Julias text: ”[…] när du går av jobbet om fyra veckor, så tycker jag att du ska fortsätta skriva. Det gör du utomordentligt bra. Det kan du dessutom göra hemifrån. Se där en framtid som heter duga!”

Klockan är 02.15 måndagen den 14 december 2020. Det är bara några timmar kvar innan klassen, MF20, ska diskutera Maren Ades film från 2016, Min pappa Toni Erdmann, samt ha måndagsutvärdering med Dragan Mitic.

De är många i klassen som skriver på natten – ”Nästan ett kriterium, om man ska vara författare!”, skämtar en klasskamrat på Facebook, just som Julias telefon plingar till. Det är barndomsvännen som har svårt att sova.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.