Recensioner

The 40-Year-Old Version

I nästan två och en halv timme får vi till tonerna av lo-fi hiphop och i svartvitt foto följa den 40-åriga Radha, en vilsen dramatiker i New York som hittar sig själv i rappen. Jag har sett The forty-year-old version, som släpptes på Netflix i augusti med huvudroll, manus och regi av Radha Blank själv. Observera att denna recension innehåller spoilers.

Radhas mamma har gått bort och Radha försörjer sig som teaterlärare på en skola där hon avleder konflikter mellan ungdomar, istället för att skriva storslagna pjäser för scenen. Hennes barndomsvän och manager, Archie introducerar henne för en ignorant teaterproducent som vill göra en Broadwaypjäs om gentrifieringen i Harlem. Radha som inte vill reducera ämnets problematik till den lättsamma underhållning producenten söker, tappar kontrollen, kränker honom och går skamset hem och slickar sina sår. Då, som ett skänk från ovan sätter hon mening efter mening och snart en rap är byggd. Radha blir upptäckt av den yngre beatmakern D, som ser något i henne. Det till trots går hon tillbaka till Archie och producenten och arbetar mot bättre vetande fram en pjäs som sätts upp. Vid premiären kommer Radhas våndor ikapp och istället för ett tacktal rappar hon på scen, står upp för sina värderingar och är i det ärlig mot sig själv.

The forty-year-old version levererar på många plan. Det svartvita fotot är silkeslent, musiken stämningsgivande, dialogen stundvis otroligt kul och storyn är genomtänkt, dessutom är budskapet viktigt på både individ och samhällsnivå. Det är intellektuellt tilltalande, men jag saknar något. Jag saknar en “je ne sais quoi”, och försöker förstå varför. Jag drar mig till minnes vad en föreläsare under utbildningens första vecka sa, “kan du se patientens skelett, är hen förmodligen inte vid liv”. Det är sant, strukturen i filmen putar och jag saknar något mjukt. Men om jag blundar för de ställen skelettet sticker ut, varför hör jag inget hjärta slå? Kan det vara bristen på liv? Är strukturen så hård att karaktärerna inte fått syre att utvecklas organiskt? Jag tror det, för jag inser nu att jag inte ​känner​ Radha.

Vem Radha är vet jag, det är hon tydlig med att berätta. Hon visar att hon sörjer sin mamma, att hon våndas över sin karriär och bråken med Archie. Radha demonstrerar även att hon och D utvecklar en romans, men interaktionerna ter sig konstlade. Hon har ett hölje kring sig som inte släpper in publiken, därför blir relationerna ogripbara. En enda företeelse förekommer dock som får henne att sänka garden och visa sitt rätta jag: när hon rappar. När Radha gör det sprakar det till och något öppnas. Vi får kontakt och hennes hjärta slår nästan synligt. Livet finns där, blodet pumpar och jag vill inte det ska ta slut, men det gör det. Det tar slut och hon stänger omsorgsfullt om sig. Hon visar upp något spektakulärt där inne och för en stund tror jag mig känna henne, men så sluter hon sig igen och lämnar mig ensam utanför. Förloppet upprepas filmen igenom; i hennes hem, i en inspelningsstudio och till sist när Broadwaypjäsen haft premiär och hon istället för att hålla ett tacktal rappar sitt statement inför en förvånad publik. Det är snyggt. Hon grabbar tag i mikrofonen, höjer rösten och det hörs långt ut. Hon öppnar dörren och släpper in oss och vi sätter oss tillrätta i de mjuka, röda sätena framför scenen. Hon lyser. Vi får kontakt, det är fantastiskt och jag tänker vilket bra slut, ändå. Men så händer något. Hon tystnar. Hon stänger av mikrofonen, kliver ner från scenen och filmen är visst inte slut här. Nej, hon går förbi mig där jag sitter och vidare ut ur teatern. Dörren slår igen hårt och hon försvinner ut i sommarnatten. Där borta vid en korsning står visst D. Tillsammans går de den svartvita gatan ner och med detta ger Radha sin slutscen till en snubbe jag inte ens känner att hon känner något för. Jag undrar varför hon gör så. Men jag borde inte försöka begripa. Jag känner ju inte Radha, ändå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.