Krönikor

Den egna röstens automatiska telefonsvarare

”Hej och välkommen till den egna röstens automatiska telefonsvarare, vi kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu men lämna gärna ett meddelande efter tonen.”

Piiiiiip?

Ja ungefär så låter det. Som ett ihållande tjut av ovisshet. ”Du ska hitta din egna röst”, sa dom. Men om den egna rösten inte säger någonting? Den är tyst. Eller nu ljög jag, den är inte alls tyst. Den skriker. Men efter varje ljud kommer inga utropstecken, bara frågetecken i olika storlekar.

”Hitta din egna röst”, sa han. Men min röst är ett virrvarr av olika saker. Det är högt och lågt, lite av allt. Måste jag placera mig själv i ett fack, i en låda det står ”romantiska komedier” på? Tänk om jag går miste om fantastiska kriminalare och scifi-filmer som ligger någonstans långt bak i hjärnkontoret?

Om jag väljer åt vilket håll min röst ska gå nu, kan jag bromsa och köra tillbaka sen då? Eller är jag från och med nu, idag, kl.14.27, Martina Alriksson, med den tragikomiska rösten?

Och visst jag förstår att människan är ett vanedjur och att vi vill kategorisera folk för att förstå dom. I olika mappar och lådor placerar du dina medmänniskor för att lättast veta hur du ska förhålla dig till dom, veta om de tillhör din flock eller om denna nya individ ska stötas ut ur flocken och få lära sig leva själv. Röstas ut. Låt oss ha en utröstning om denna röst är tillräckligt utrustad för att ingå i denna röstbank.

Den egna rösten känns mest som en låda full av frågetecken, om du frågar mig. Så vilken är min egna röst och vem har format den? Är det min röst om jag blivit skadad av ett patriarkat, ofrivillig ensamhet och att bo i ett i-land? Kanske är jag redan tilldelad en genre utifrån allt det där. Eller så har jag alla chanser att slå mig loss från just det, och låta min egen röst tala.

Jag menar hur ska jag förvandla det jag vill säga till ord? Eller är allting jag säger redan en förutbestämd genre, ett helt uppslag till ett tragiskt drama eller en romantisk komedi utan lyckligt slut.

Ändå tänker jag att jag hoppar på tåget här nånstans runt genren drama och komedi. Jag utgår från min egen röst som är både dramatisk och komisk…och dötrist, tråkig och alldeles, alldeles, alldeles underbar.

”Hej och välkommen till den egna röstens automatiska telefonsvarare, vi kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu men lämna gärna ett meddelande efter tonen.”
Ja, hej det var jag här igen. Det jag ville säga är att jag inte har hittat min röst. Än. Men jag söker, med utropstecken.

Piiiiiip!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.