Recensioner

Sjablondekadens

On The Rocks – Det finns filmer där huvudkaraktären inte har problem, inga riktiga i alla fall. Det vill säga: utifrån ett socioekonomiskt perspektiv. Ändå kan de vara bra filmer. Vår själsliv, mentala läge och relationer skapar ju konflikt och människor kan inbilla sig massor också. Och med det har man problem. Filmen som man ser uttrycker sedan något om att vara människa, talar till vår filosofiska sida eller ger perspektiv så som: Just de lyckade är inte alltid lyckliga heller. Eller: Alla behöver hitta sig själva. Sofia Coppolas Lost in Translation är ju ett skolexempel.

Sedan den amerikanska regissören gjorde denna fullträff, har hon tuggat sig igenom dekadensens centrum och utforskar i nuläget dekadensperiferin. Det är förståeligt. Det kan tänkas att hon växte upp i den där showbizz-världen som dotter till en världskänd och meriterad regissör, och nu lyckats i det yrket också. Hon har vistats nära glamourens strålkastare och har placerat sina berättelser på den scenen. Gräv där du står! Nu har hon tydligen en egen familj och brottas med det. Säkert också en tjatande pappa i bakgrunden. Romanförfattare knådar sina liv till historier hela tiden.

Och vad är fel med det? Dekadent må det vara, alla behöver inte vara Ken Loach liksom, berätta de utsattas och förtrycktes historier. Lite Marie Antoinette får glittra också.

I Coppolas nyaste On The Rocks verkar dock inte formeln hålla. Vi lär känna Laura, en icke-skrivande författare (Rashida Jones) med familj. Hon är dotter till en kaxig konsthandlare (Bill Murray). Vi får tacka skådespelarnas skicklighet att kemin bär filmen. Det, och en stilig fotografi som uppenbarligen är en till hyllning till New York (för man kan inte få nog av dessa).

Det funkar på sätt och vis, men det blir inte så mycket mer än så. Handlingen varvar kring en misstanke att Lauras make är otrogen. Egentligen ser vi en far och en dotter med olika världsbilder, fast de älskar varandra för mycket för att verkligen hamna i storbråk.

Så småningom ekar det kulturbråk som jag har läst om och sett folk demonstrera för eller emot. Representation är nyckelordet här. Men i film är det svårt att måla enligt sjablon. Det finns en skådespelare som spelar en karaktär, som i sin tur skapar inom oss en idé av en riktigt människa. Om karaktärerna blir till språkrör för ideologier och grupper, så haltar det.

Det är ju hederligt att Coppola visar att hon är feminist och anti-rasist, men i On The Rocks känner jag inte att det står något på spel. Visst, dotterns äktenskap svajar, men ganska tidigt så får jag signaler att det kommer att hålla ändå. Hennes pappa är välbärgad, dottern är lite orolig, och han leker med hennes rädslor – ojojoj, taskig – Men han busar och förolämpar kvinnor i ord så de kan ta en diskussion om det. Han älskar ändå barnbarnen och maken visar sig slutligen vara…nåja inga spoilers.

Inte vet jag hur rimligt det är att hitta verkliga problem i det här samhällsklassen i New York. Det känns fel att argumentera för att Sofia Coppola ska återvända till overklig rikedom, makt och glitter, men On the Rocks är dekadens utan salt. Denna ‘blyga’ medelklassfamiljen från Manhattan får mig inte att bry mig, trots att karaktärerna framstår som fullt sympatiska. Skulle jag träffa dem på en bar – ja! – då skulle jag gärna vara med i en livlig diskussion. Men film är sann konflikt mellan karaktärer inte en debatt mellan språkrör med ett glas whisky i handen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.