Krönikor

Utbildningens konflikter

Under hela utbildningen har alla lärare och föreläsare deklarerat att konflikter är bland det viktigaste i en berättelse. Konflikt är ju själv essensen i drama. Drivmedlet i historien. Det som ligger bakom en karaktärs förändring.

Utbildningen har som tur var för min del hittills varit hyfsat konfliktfri. Om det skulle göras en film om min tid på denna utbildning så skulle den vara hyfsat tråkig. Det är mycket som skulle åka i papperskorgen på direkten. Som all tid jag spenderat med att stirra in i en dator samt att anteckna i ett block. Eller all tid jag spenderat genom att kolla på film på Film i Väst.

Men om man tar bort allt det tråkiga så finns det några helt okej scener därinne som bara väntar på att få komma ut. Som Hitchcock sa, så är ju en film livet med alla tråkiga ting bortklippta.

Filmen skulle kunna börja med en av de första lektionerna då jag under en lång tid satt och väntade på att en länk skulle anlända till min mail. Jag hörde sedan av mig till en klasskompis och fick då reda på att han hade fått länken för cirka en halvtimme sedan. Jag kom sedan in till lektionen och var väldigt mån om att förklara situationen för vår lärare.

En intern konflikt som kommit upp ganska ofta, i alla fall tidigt under utbildningen, var frågan om jag skulle våga ta steget till att bli moderator. Tystnaden efter att Dragan eller någon annan föreläsare frågat vem som ville ställa upp denna dag var alltid lika plågsam. Var det denna morgon som det gällde? Nu hade ändå en hel del varit och flera personer hade till och med ställt upp mången gång. Med största sannolikhet var det också någon av dessa som snart skulle sätta på sin mikrofon. Nu var goda råd dyra innan någon av de var tvungna att skrida till verket ännu en gång bara för att vi andra var så fruktansvärt fega. Nu gällde det att öppna munnen. Och där ställde hen upp ännu en gång. Aja, nästa gång gäller det.

Många små konflikter har också skett genom webbkameran. Dragan deklarerade redan första dagen att det vore en smart idé att alltid ha på sin kamera. Dels för att det inte skulle kännas som att han endast talade till en dator och för att det gav ett seriösare intryck. Där och då kändes det som en självklarhet att jag alltid skulle ha på min kamera, men ibland har det varit svårare än vad jag hade trott. Det är ju så skönt att ha den avstängd. Du kan va nyvaken, du kan gäspa, sträcka på dig, kolla på mobilen, peta dig i näsan. Ofta är den på, men det råkar av någon anledning vara så att den alltid är avstängd när Dragan påtalar att det är många som inte har på sina kameror. Sedan har jag också haft erfarenhet av det problem som Dragan ofta lider av, det vill säga dålig täckning. Alla andras kameror försvinner och jag är ensam kvar. Det känns som att jag är den enda som har på kameran. Jag känner mig ensam. Utstött. Bara mitt eget ansikte och en massa bokstäver, som det händer att jag försöker bilda ord utav. Jag vill smälta in i gruppen och stänger av min kamera.

Dessa konflikter är såklart inte på liv och död och hade inte lett till världens mest spännande film. Jag hade fått hitta på lite om jag vill sikta in mig på en bredare publik. Det kanske skulle vara så att Dragan första dagen säger att endast tio personer får plats på utbildningen och att vi får slåss till döden om vilka som får dem? Eller att det visar sig att alla i klassen ser HUSS som ett mästerverk och att jag är för rädd för att säga min åsikt? Eller att någon råkar glömma mikrofonen på när de återger för sin partner var hen gömt hens döda pappas lik? Eller att en föreläsare använder porrfilmer som exempel på dramaturgi? Eller att det visar sig att vi är indelade i två grupper. Den bättre gruppen och den mindre begåvade gruppen? En mer spännande film? Absolut, men en hårdare utbildningen att genomlida.

I slutändan är jag nog glad att min utbildning är en ganska halvtaskig film.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.