Krönikor

90% av allt är skit

För ett litet tag sedan hittade jag filmen “Valarian – The city of a thosand planets.” regisserad av Luc Besson. Det fanns inte ord för hur lycklig jag blev. Bara namnet triggar idylliska barndomsminnen där jag sitter i pappas äppelträd och läser “Linda och Valentin: de tusen planeternas rike”, det svenska namnet på den grafiska novell filmen en dag kommer baseras på. Och det är Luc Besson som kör regin! Hur kan detta inte blir bra?! Jag kan inte låta bli, Youtube får sina 98 kr och jag sätter på filmen.

2 timmar och 17 minuter senare känner jag mig helt tom. Karaktärerna som jag som liten blev kär i tolkade filmen som tvådimensionella, själviska, idioter. Seriens tema om isolation kokade filmen ner till något som lyckas vara lika förolämpande som det var motbjudande. Och arenan? Rymdstationen med namnet “The city of a thousand planets” där historien utspelar sig? Visst, den är vacker och fantasifull där i bakgrunden. Men det är det som är problemet. Det är en bakgrund, en kuliss som blir är ungefär lika platt som våra kartongutklipp till protagonister.

Luc, vad hände? Vad håller du på med? Du gjorde “Femte elementet” och nu kastar du ur dig den här skiten? Enligt Google gillar 80% av alla den här filmen. Jag tappar hoppet om mänskligheten och kommer och tänka på Sturgeon’s lag: “90% of everything is crap”. Med det menade han att majoriteten av alla filmer, serier och böcker kommer vara dåliga. Det är bara så det är. Och jag tror jag vet varför.

Min resa mot upplysning började i utbildningens förra block “Att skriva för tv och pitcha” där vi skulle spåna fram idéer till tv-serier igenom vad som i princip var en ordlek. Det var så idén för “Input” föddes, en historia om två syskon som uppfostrar en artificiell intelligens. Jag gillar idén skarpt.

Nästa steg var att skriva en “outline”, en slags sammanfattning av pilotavsnittets narrativ. Jag och en eminent klasskamrat antar utmaningen. Den blir bra, väldigt bra. Det ena leder till det andra i en logisk följd av vändpunkter, karaktärernas personligheter lyser igenom och vi lyckas till och med trycka in en Cyborg! Det här vill jag se!

Vi ska nu pitcha Input och det går också bra. Gästföreläsarna vi förklarar serien för gillar vad dom hör. De ser såklart problem som måste lösas men det förväntade vi oss. Dom undrar även om serien verkligen måste utspela sig på 2060-talet, hade det inte varit bättre om det inte var så långt i framtiden? Men där har dom har fel.

Vi kommer nu fram till blocket “Skriva scener och dialog” och får i uppgift att skriva en scen från ett av projekten vi arbetat med under utbildningens gång. Jag väljer att skriva anslaget till Input.

Scenen blir skit. Min smarta hackerkaraktär beter sig som en idiot och har inget initiativ. Arenan är platt och scenen skulle i princip kunna utspela sig var som helst. Dialogen är stel och lämnar en bitter eftersmak efter sig. Jag stänger dokumentet och slänger det i papperskorgen. Men jag ger inte upp, detta är en bra idé! Efter att ha noggrant skissat ner scenen på papper stryker jag allt som inte behövs. Lägger om dialogen som till slut blir rolig. Jag vrider och vänder på scenen tills den knappt går att känna igen och till slut blir den nästan bra.

Tänk dig nu att scenen är ett pilotavsnitt som lämnas till en producent som bara vill ändra “lite”. Den skrivs sedan om av manusförfattare utan scifi-erfarenhet som tänker: “Det måste ju inte utspela sig så lång in i framtiden!”. Manuset lämnas nu över till ett produktionsbolag, men åh nej! En pandemi lamslår hela filmindustrin och produktionen drar ut på tiden, pengarna tar slut och det som skulle vara en tight pilot på 60 minuter blir 40 minuter av panikslagen förvirring. Piloten visas, alla hatar den och Input dödas av en investorkommité.

Så varför finns det så mycket skit? Jo för att: Det finns ingen garanti för att en bra idé blir en bra outline. Eller att en outline blir ett bra manus. Eller att ett manus blir en bra produktion. Eller att produktionen blir en bra produkt. Det fanns ingen garanti för att “Linda och Valentin: de tusen planeternas rike”, en fantastisk grafisk novell, skulle bli en bra film. Luc Besson kan älska originalverket hur mycket han vill men han var bara regissör, en av 1500 personer som var iblandade i produktionen.

Så du är förlåten, Luc. Med min makt som dyslektisk vaktmästare från den svenska västkusten förlåter jag härmed dina synder. För att engagerande narrativ kräver en enorm och kontinuerlig ansträngning av alla inblandade. Det kräver dedikation hela vägen från Idé-embryo till färdig produkt. Och med tanke på det är det nästan otroligt att skit-kvoten bara ligger på 90%.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.