Krönikor

Serievänner

Vi bodde i en gammal matsal precis ovanför Conditori Lundagård och om krukan, som föll ut när fönstret slog igen av ett kraftigt korsdrag, inte hade missat en fikasugen Conditori Lundagårdsbesökare, så hade mitt liv troligen sett annorlunda ut. Jag kanske borde köpt en trisslott. Min pojkvän kallade mig retfullt för terracottamördaren ett tag och rättsfallen vi studerade om “vållande till annans död” blev efter denna händelse lite extra intressanta.

Kristina och Martin bodde i en vuxenlägenhet på Måsvägen i närheten av Blekingska nationen med de bästa indiepopbanden. De hade flera rum och balkong, en undulat som hette Tibbe och Kanal 5. Varje onsdagskväll så promenerade vi hem till Måsvägen. Efter tentaångest, tentafester, baler, barer och karnevaler och åtskilliga falafflar mitt i natten så var det väldigt skönt att sjunka ner i deras soffa, äta nybakad sockerkaka och dricka Mammas mirakel-te. Undulatkvitter ger mig än idag en varm och trygg känsla men strax innan kl 21 på onsdagarna så fick Tibbe en duk över fågelburen och tystnade. Då började Friends på Kanal 5. En halvtimme av skratt och sedan fick man vänta en vecka.

Så höll vi på ett tag tills vi var klara och packade ihop och for åt olika håll. Första bilen, första jobbet, första barnet, första huset, första sorgen. Allt har vi delat sedan de där seriekvällarna för många år sedan.

Den stora eken med ljusen om julen är borta och Conditori Lundagård serverar cocktails istället för semlor. Men våra barn kollar på Friends. Skillnaden är att de inte behöver vänta en vecka på nästa avsnitt utan kan ägna sig åt någon form av frosseri och de behöver aldrig ta avsked. Jag kommer ihåg att jag grät när jag såg det sista avsnittet av den brittiska serien Cold Feet med känslan att det var sista gången jag såg mina vänner. Vår dotter har sett alla säsonger av Friends fem gånger. Nu har hon börjat på Greys Anatomy och äntligen kommer hon att förstå varför vi ville döpa vår hund till Lexie Grey.

De senaste veckorna har jag lärt mig att skriva tv-serier. Tillbaka. Cirkeln är sluten. Tänk ändå så det kan bli. Något sådant skulle man kanske kunna säga. Eller bara att det är väldigt kul att få lära sig att skriva tv-serier. Och att Niclas Ekström på ett mycket inspirerande sätt har delat med sig av sina kunskaper i ämnet. “Här har ni ramar och punktlistor men låt kreativiteten flöda ohämmat!” Tack Niclas för manusjam och uppmuntrande ord, att vi har framtiden för oss och att det ser ljust ut.

Och ja jag vet att det är lite klichéartat att det var just Friends vi såg på när vi blev vänner men vi kan liksom inte hjälpa det. Och personligen tycker jag det finns något vilsamt över vissa klichéer.

Fick nyligen ett sms från Kristina. Min guddotter Mary sitter och skriver manus till fritidsthrillern “Ensam på discot” och är inne på scen 18. Hon får lära mig allt hon kan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.