Recensioner

Zack Snyder’s Justice League

Under dom senaste åren har produktionsbolaget Warner brothers försökt skaffa sig en egen identitet i den proppfulla superhjältegenren, med blandade resultat. Medelbetyget för filmer som ”Man of steel”, ”Batman v Superman: Dawn of justice” och ”Suicide squad” landar på fem av tio och är ofta lätta att glömma bort. Så när ”Justice League” skulle produceras var förväntningarna, konstigt nog, skyhöga och pressen på regissören Zack Snyder likaså.

Inspelningen förföljdes av drama, omskrivningar och omvandlingar mitt i klippningsprocessen. Under inspelningen drabbades även Snyder av en personlig tragedi och var tvungen att lämna produktionen. Warner brothers tog då in Joss Whedon, en av regissörerna bakom ”The Avengers”, för att färdigställa projektet. Snyder gillade inte resultatet och för att göra en lång historia kort så har vi nu två versioner av ”Justice League”. En version av Joss Whedon som visades på bio 2017 och en av Zack som nu kan hittas på streamingtjänster (HBO i skrivande stund).

”Zack Snyder’s Justice League” (som jag hädanefter kommer kalla ZSJL) är en muterad mastodont till superhjälterulle som kommer kräva en betydande del av ditt liv. Den kommer ta med dig på en actionspäckad resa där vi träffar fler tvådimensionella karaktärer än du någonsin kan komma ihåg. Vi blir bortskämda med otaliga episka slagsmål som i sig kunde vara klimax i andra filmer och våra hjältar ställs inför deras största utmaningar tills uppföljaren kommer. Filmen gör verkligen allt den sortens film behöver göra och den gör det i fyra långa timmar.

Du kommer känna igen handlingen. Jorden hotas av en hord utomjordingar med skumma namn så Batman måste rekrytera ett lag av jordens mäktigaste hjältar för att rädda oss alla. Problemet är att två av planetens mäktigaste hjältar måste gå igenom varsin identitetskris innan dom kan hjälpa till. Dessutom måste de återuppliva Superman, som dog i föregående film, för att göra Jesusmetaforen komplett. Allt detta medan jordens undergång kryper allt närmare.

Medan Batman samlar superhjältar följer vi också den utomjordiska skurken Steppenwolf och hans världsomspännande jakt på tre mackapärer som i sin tur kan spränga planeten. Vi kommer även få träffa den andra antagonisten Darkseid, uttalas ”darkside”, men han står mest och ser arg ut. Det är mycket att ta in men Snyder använder sina fyra timmar ganska effektivt. Karaktärerna går igenom förändringar, historien är lätt att följa men allt är bara helt okej. Jag hittar inget som som väcker särskilt starka känslor, varken på ett bra eller dåligt sätt. När filmen är över är det enda anmärkningsvärda just längden och det räcker inte för mig.

Efter egna erfarenheter av att få kritik har jag nått slutsatsen att den värsta formen av kritik är att inte få någon rektion alls. Det beskriver ungefär hur jag känner inför ZSJL. Trots längden gör filmen allt jag förväntar mig att den ska göra. Eller, som sagt, allt en superhjälte- team-up-film behöver göra, men inte mer än så. Om du har en försmak för Snyder’s datorgenererade estetik och kataklysmer till actionscener kommer du antagligen gilla ZSJL. Om du inte är trött på superhjältar som räddar jorden så borde du till och med se den. För oss som tröttnat eller fortfarande inte förlåtit Zack för ”Watchmen” finns det mycket bättre sätt att spendera fyra timmar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.