Krönikor

Irrationella komplexa original

Vi alla har flera roller; vi är någons barn, någons arbetskamrat, om vi har tur är vi någons ”love interest”, men vi kan lika gärna vara vår egna hjältes mest svårhanterliga antagonist. Kanske, är du totalt medveten om dina roller och relationer. Kanske, vet du exakt vilka konflikter du kommer att möta under din dag och vilka dilemman du hade kunnat fastna i, men som du lyckas slingra dig ur som den smidiga panter du är. Låter det som fantasi? Det finns nog människor som har sådan koll och kontroll på sin resa, men jag har svårt att se det som mänskligt beteende. Missförstå mig rätt, det är för mig ytterst fascinerande att se när folk kan agera efter beräkning, efter total logik.  Det är dock en färdighet jag inte besitter. Borde jag vara avundsjuk? Jag vet inte det… Kanske, men troligen inte. 

Som manusförfattare krävs det att jag kan sätta mig in i var och en av mina karaktärers tankar och känslor, utan att döma dem. Det är en av de viktigaste lärdomarna jag fått under kursen; döm inte dina karaktärer!  Okej… lättare sagt än gjort. Det kanske mest klassiska exemplet är mördaren. Hur kan man skriva om en person som tar andras liv i sina händer och krossar dem? En man som placerar en väska och spränger ett helt tunnelbanetåg fyllt med skolbarn, hur kan jag inte döma honom? Hade jag träffat personen i fråga ansikte mot ansikte hade jag haft svårt att behärska mina impulser att spotta honom rakt upp i nyllet- coronatider eller ej.  Men om jag inte vill att min karaktär skall bli en platt stereotypisk sådan behöver jag komma under skinnet på honom, hitta något att relatera till och förstå mig på vad som är sanning och logiskt för just honom. 

Jag är lyckligt lottad, i de flesta fall när det kommer till karaktärer som inte känner till något annat än misär, har jag haft turen att jag har levt ett mer privilegierat liv. Betyder det att jag bara kan skriva historier om vita medelklass konståkande tjejer? Nej! 

Det är här mänskligheten kommer in. Förmågan att känna empati, förmågan att ta på sig någon annans skor. De är inte en perfekt match, kanske glappar de i hälen eller trycker på tårna, men ju längre jag går i dem, desto mer känns sulorna bekanta. Och vägen jag går på, den slingrar sig mer än vad min vanliga route brukar. Den tar omvägar som kräver att jag vadar genom träsk och taggiga snår, men google maps verkar vara inställt på samma destination. Det är det som är så intressant när man försöker komma till botten av en persons, eller karaktärs, vilja och innersta behov. Vi söker efter liknande saker. Är inte det lite häftigt? Vi människor har gemensamma drivkrafter som motiverar oss såsom självförverkligande, säkerhet, kärlek och tillhörighet. Men det gemensamma är också det som gör oss till irrationella komplexa original. Oberäkneliga till och med för oss själva.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.