Recensioner

Sound of Metal

Det var längesen. Jag kan nog inte ens komma ihåg när det senast var. När jag senast kände mig på detta sätt, sättet jag älskar att känna och samtidigt hatar. Känslan av att vara helt tom och helt full av känslor, samtidigt. Tillståndet som är så svårt att beskriva. Tillståndet som ofta gör mig upprörd när någon efter en film frågar “var den bra?”. Man måste säga mer. Inte bra eller dålig. Man måste få ut det. Känslan. 

Sound of Metal släpptes i USA redan 2019, men kom inte till svenska skärmar förrän detta året. Regisserad och skriven av Darius Marder, med hjälp av hans bror Abraham Marder. Vilken dröm. 

Riz Ahmed spelar Ruben, en trummis i ett metal-band. Musiken omsluter hela han och hans flickväns, sångaren i bandets, liv. Men så kommer det. Det pipande, ihållande, förintande ljudet. Hans öron börjar kollapsa. Och jag har funderat mycket på det här. Filmer som ska skildra någon form av hörselskada. Hur ska man göra det bra? Hur ska det förmedlas? Hur ska ett par fullt fungerande öron kunna, för en kort stund, känna hur det känns? Även om det, i jämförelse med livslånga problem, är en bråkdel av hur det verkligen känns. Men det gick. Ljudet. Det tar sig in i hjärnan. Det slår rot. Man vill stänga av. Höja, sänka. Spola över. Men man gör det inte. De lågt pipande, vansinniga tonerna. Man vet någonstans långt inne, “jag borde sitta kvar”. Och man gör det. Man sitter kvar. Och plötsligt gråter man, för filmskaparna lyckades förmedla det. 

Att dedikera sitt liv till någonting. En hobby, ett ämne, ett hantverk. Någonting som i någon mån är djupt beroende av dina sinnen. Eller din kropp, eller sinnesnärvaro, blick, röst, känsel, lukt, styrka. Föreställ dig att det du mest behöver, det du känner att du, inte ens i ett parallellt universum, skulle kunna leva utan, försvinner. Det finns inte längre. Och det du vill göra mest av allt i ditt liv, det som format dig och gör dig värdefull och älskvärd, det går inte längre att göra. Resan vi följer Ruben på känns ändlös. För den resan är vi alla på. Hur skapas den lilla känslan i kroppen? Den som berättar för oss att vi är värdiga. 

Förutom det fantastiska, fruktansvärda ljudet fångades jag även in av det extremt avskalade manuset. Ingen säger egentligen mycket. Och det är ofta så i filmer jag gillar. Man tittar på varandra, man för sig, man vilar blicken länge på en viss punkt. Och man förstår känslan via skärmen. Det känns så beundransvärt. Tänk att våga lita på historiens egna kraft så mycket. Hur skaffar man sig det självförtroendet? Kanske är det sammankopplat till mysteriet med känslan av värdighet. 

Min upplevelse av filmen fick även någon form av meta-nivå när min pojkvän började dammsuga i köket och min förmåga att uppfatta något som helst ljud från TVn försvann. Det blev en intressant reflektion i huvudet. Men i mitt fall återgick jag till att kunna höra någon minut senare, vilket inte går att jämföra med en hörselskada. Men jag tog iallafall med mig den där känslan, som jag tror att många kan känna igen. Känslan efter en riktigt bra historia.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.