Recensioner

Joker

Todd Philips kassasuccé Joker (2019) har granskats av filmkritiker in i minsta detalj. Regi, skådespeleri, musik, ljud, scenografi, klippning- de flesta aspekterna av filmen hyllas och en del av dem har belönats med fina priser som Academy Awards och BAFTAs. Personligen håller jag med. Filmen lyckas både i sin helhet och på detaljnivå att fånga mitt intresse och Joaquin Phoenix fantastiska skådespelarinsats framkallar känslor jag knappt visste att jag hade. Så varför skriva om en film som redan har tusentals recensioner? Det går att se Joker som mer än ett briljant konstverk eller ytterligare en våldsam comic-book-blockbuster. Den öppnar upp för en ordentlig samhällsdiskussion. För även om Jokern själv nekar till att han haft som agenda att skapa en rörelse och belysa klyftorna i samhället, så är det precis det han gör.

Joker utspelar sig i en fiktiv stad (Gotham) i 80-talets USA, men ändå kan man dra paralleller till dagens samhälle, i såväl USA som i Sverige. År 2021 tar psykiskt sjuka män och kvinnor, flickor och pojkar, tragiskt sina egna liv, varje dag. Allt för ofta mördas någon av en annan människa med psykiska problem. Det är en form av dödligt våld som man gärna undviker att tala om. Såklart att det finns undantag; när skol- och andra masskjutningar lämnar förödelse efter sig, pratas det om vilka diagnoser mördaren hade. Då används psykisk ohälsa som en förklaring till det hemska som har hänt. DÅ, när det redan är för sent.

Filmen skildrar Arthur Flecks förfall till Jokern. Vi får följa honom när han försöker leva ett ärligt liv där han jobbar hårt för att försörja sig själv och sin mamma och samtidigt får hjälp, om än bristande, att hålla sina psykiska problem i schack. Under filmens första akt ser vi hur världen runt omkring Arthur behandlar honom illa. Man kan tycka att problemen som tynger Arthur redovisas väldigt strategiskt för att vi som åskådare skall känna empati för filmens protagonist. Enligt mig skildras de dock så verkligt att jag tror på att det som händer Arthur är sant i den världen han lever i, och mycket väl skulle kunna ske även i vårt samhälle idag. Som nämnts ovan får man under filmen följa hur Arthur bildligt talat dör och återföds som Jokern. Beroende på vem man frågar kan Jokern beskrivas som; någon som försöker att överleva, mannen som inte tar skit och försvarar sig själv, en rebellisk upploppsstartare eller en hänsynslös mördare.

Oavsett hur man väljer att kategorisera honom så är hans psykologiska ohälsa ett faktum. Även om filmen inte uttryckligt säger vilka diagnoser Arthur/Jokern har, är det tydligt att de är av allvarlig karaktär. När den lilla tillgång till vård han har demonteras går det utför. Sent i filmen säger han att han slutat ta sina mediciner och vi förstår också att han lider av grova psykotiska vanföreställningar. Joker är en spelfilm och utger sig inte för att vara baserad på fakta, men ändå skildrar den med finess vardagen för många som är drabbade av psykisk ohälsa; okunskap, svårtillgänglig medicin och bristande och nedmonterad vård. Oavsett om detta var filmskaparnas avsikt att framhäva eller ej, så är det något som skulle kunna färga diskussionen kring filmen mer.

Istället har diskussionen handlat om att det finns risk för att filmen kan motivera andra ensamma och hämndlystna män att starta upplopp eller rent av bli massmördare. Det är givetvis omöjligt att med säkerhet säga om Arthur hade gjort samma val om han haft bättre tillgång till behandling för sina psykiska problem. Det finns ju dock studier på att sjukvård

hjälper, kanske inte i alla fall, men i tillräckligt många för att åtminstone jag, ska önska att vi vänder på narrativet i diskussionen om Joker.

Vi filmnördar pratar ofta om hur vi älskar när filmer kommenterar samhället vi lever i och film-elitister påstår ibland att film inte är konst om den inte har något viktigt att säga. Joker har det. Här har vi en film som inte bara lyckats bli nominerad i elva kategorier till det finaste filmpriset, utan också når ut till så många biobesökare att den drar in en miljard US-dollar och ändå handlar diskussionen om vad den kan ha för negativ påverkan på samhället. Varför tar man istället inte tillfället i akt och diskutera de brister som filmen belyser att samhället har. Naturligtvis tar jag avstånd från våld och ser absolut inte det som någon lösning. MEN det är viktigt att komma ihåg att vi bara är så starka som vår svagaste länk. Det jag räds, och som Joker är ett exempel på, är att en fortsatt minskning av resurserna till psykvården kan stå oss dyrt i framtiden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.